Inget kommer att bli som förr!
Det kommer att bli bättre!
Isabell´- |
Hej hopp!
Det har varit rätt så lungt nu ett tag, vilket är ganska skön kan jag säga.
Jag har tagit en dag i taget som den kommer och det fungerar rätt så bra.
Jag har inte mått så jätte bra, men det är ju för att jag har varit sjuk, men jag är på bättringsvägen iallafall (:
Den här veckan har jag bara legat i sängen typ och inte gjort så mkt, mest legat och hostat. Hoho det låter väl trevligt!
folk som passar upp en som komemr med jordgubbste och en smörgås ;D haha
Men det är inte kul längre eftersom nu har det goda te´t tagit slut och nu finns det inget gott te hemma längre ;/
Men jag överlever!
Imorgon ska jag tillbaka till skolan igen, vilket inte är allt för kul. Jag hoppas att jag inte har missat allt för mycket för jag ligger redan efter med en jävla massa arbeten i svenskan. Är lite trög när det gäller svenskan eftrsom jag mest bara sitter och lyssnar på musik och är inne i min egna lilla värld. Men det får jag nog sluta med om jag vill kunna få betyg.
I helgen ska jag nog träffa Kamilla, hon är ensam hemma i helgen så hon har tjatat som en tok på mig att jag ska komma och sova hos henne, hon gillar inte att vara ensam som ni förstår.
Förutom det ska jag och Kamilla dra på någon fest med dom gamla vanliga människorna, det blir nog trevligt (:
Hade tänkt ha mitt nya linne.
Jo som ni förstår så fyllde jag år för en typ vecka sedan och då fick jag presentkort på klädaffärer och det blev att shoppa en hel del kan jag lova, jag köpte bl.a ett långt linne, en tunika, ett blingbling linne, en tjocktröja, en Bh och massa små saker och mer ska det bli (:
Det var kanske inte så mkt jag räknade ihop med det gick runt 1200:- ganska billigt för det jag köpte enligt mig iaf.
Det var väl typ det.
Alltså, jag har världens sockersug efter någonting men jag vetifan vad det är efter. Lite smått irriterande huehue.
Men det är skönt att jag har tagit tid att tänka på en hel del saker nu som jag har kunnat lägga bakom mig, bl.a på vännerna. Det löser sig, det gör det ju alltid och jag kan inte tänka negativt hela tiden.
Som ni säkert har läst i nått inlägg här under så får jag mig själv att framstå som en liten skitunge som aldrig tycker att något är bra och bara tycker synd om sig själv och alla hatar mig o blablabla.
Men icke!
Men jag vet ju att hos vissa människor är jag inte så speciellt omtyckt, men jag vet egentligen inte vad jag har gjort dom. Men en sak vet jag.. jag har sårat en person, för jag hade hållt på med hennes pojkvän på en fest.. som var för ett halv år sedan. Men jag har bett om ursäkt för det och det är ju ändå upp till den personen om hon väljer att hata mig för det. Och det är lungt jag förstår henne.
Men förutom det så finns det andra människor som inte gillar mig, och då vetifan vad jag har gjort..
Det är väl antagligen dom som sprider rykten om mig, för ett misstag jag har gjort så har jag legat med hela västervik, håller på med allas pojkvänner. Hallå?
Man mår inte bra utav sånt, att gå genom stan och se allas blickar bara vändas mot en..
Och jag menar om det är folk som har problem med mig elr tycker och tänker vissa saker, så borde dom/ den personen komma till mig och berätta vad problemet är än att hela stan ska snacka om en.
Och det är klart att man blir förbannad och bara väl slå skiten ur dom så att dom varken kan gå, prata eller kunna se på några år. Men det gör ju ingen skillnad.. Och att ge igen med att sprida en massa falska rykten som dom gjorde förändrar inte saken heller. Det handlar inte om att jag är feg och inte vågar säga ifrån osv, utan det handlar om att jag inte tänker sjunka till deras nivå.
Vara en idiot som trycker ner andra människor, rotar i andra människors privatliv, hitta på felaktiga saker för att få folk mot en.
Sånt borde man inte göra om man inte ens kan hålla reda på sitt eget liv, eller låta bli det över huvudtaget!
Jag måste säga att jag har förändrats, det är jag stolt över.
Men när folk jiddrar och lägger sig i saker dom inte har med att göra för fem öre, då blir jag förbannad.
Det är MITT liv, MINA beslut!
Eller har jag kanske fel?
Aja, men iallafall jag tänker fortfarande inte sjunka ner till deras nivå för att dom gör mig riktigt jävla pissed..
Men det är en sak som kan få mig att ändra mig, och det är om dom går på mina polare..
Då gör dom människorna ett misstag som dom sent ska glömma det lovar jag..
Haha!
Aja det var säkert inte så intressant att läsa min blogg idag heller, men vi ses igen ;)
På återseende
/B
Det har varit rätt så lungt nu ett tag, vilket är ganska skön kan jag säga.
Jag har tagit en dag i taget som den kommer och det fungerar rätt så bra.
Jag har inte mått så jätte bra, men det är ju för att jag har varit sjuk, men jag är på bättringsvägen iallafall (:
Den här veckan har jag bara legat i sängen typ och inte gjort så mkt, mest legat och hostat. Hoho det låter väl trevligt!
folk som passar upp en som komemr med jordgubbste och en smörgås ;D haha
Men det är inte kul längre eftersom nu har det goda te´t tagit slut och nu finns det inget gott te hemma längre ;/
Men jag överlever!
Imorgon ska jag tillbaka till skolan igen, vilket inte är allt för kul. Jag hoppas att jag inte har missat allt för mycket för jag ligger redan efter med en jävla massa arbeten i svenskan. Är lite trög när det gäller svenskan eftrsom jag mest bara sitter och lyssnar på musik och är inne i min egna lilla värld. Men det får jag nog sluta med om jag vill kunna få betyg.
I helgen ska jag nog träffa Kamilla, hon är ensam hemma i helgen så hon har tjatat som en tok på mig att jag ska komma och sova hos henne, hon gillar inte att vara ensam som ni förstår.
Förutom det ska jag och Kamilla dra på någon fest med dom gamla vanliga människorna, det blir nog trevligt (:
Hade tänkt ha mitt nya linne.
Jo som ni förstår så fyllde jag år för en typ vecka sedan och då fick jag presentkort på klädaffärer och det blev att shoppa en hel del kan jag lova, jag köpte bl.a ett långt linne, en tunika, ett blingbling linne, en tjocktröja, en Bh och massa små saker och mer ska det bli (:
Det var kanske inte så mkt jag räknade ihop med det gick runt 1200:- ganska billigt för det jag köpte enligt mig iaf.
Det var väl typ det.
Alltså, jag har världens sockersug efter någonting men jag vetifan vad det är efter. Lite smått irriterande huehue.
Men det är skönt att jag har tagit tid att tänka på en hel del saker nu som jag har kunnat lägga bakom mig, bl.a på vännerna. Det löser sig, det gör det ju alltid och jag kan inte tänka negativt hela tiden.
Som ni säkert har läst i nått inlägg här under så får jag mig själv att framstå som en liten skitunge som aldrig tycker att något är bra och bara tycker synd om sig själv och alla hatar mig o blablabla.
Men icke!
Men jag vet ju att hos vissa människor är jag inte så speciellt omtyckt, men jag vet egentligen inte vad jag har gjort dom. Men en sak vet jag.. jag har sårat en person, för jag hade hållt på med hennes pojkvän på en fest.. som var för ett halv år sedan. Men jag har bett om ursäkt för det och det är ju ändå upp till den personen om hon väljer att hata mig för det. Och det är lungt jag förstår henne.
Men förutom det så finns det andra människor som inte gillar mig, och då vetifan vad jag har gjort..
Det är väl antagligen dom som sprider rykten om mig, för ett misstag jag har gjort så har jag legat med hela västervik, håller på med allas pojkvänner. Hallå?
Man mår inte bra utav sånt, att gå genom stan och se allas blickar bara vändas mot en..
Och jag menar om det är folk som har problem med mig elr tycker och tänker vissa saker, så borde dom/ den personen komma till mig och berätta vad problemet är än att hela stan ska snacka om en.
Och det är klart att man blir förbannad och bara väl slå skiten ur dom så att dom varken kan gå, prata eller kunna se på några år. Men det gör ju ingen skillnad.. Och att ge igen med att sprida en massa falska rykten som dom gjorde förändrar inte saken heller. Det handlar inte om att jag är feg och inte vågar säga ifrån osv, utan det handlar om att jag inte tänker sjunka till deras nivå.
Vara en idiot som trycker ner andra människor, rotar i andra människors privatliv, hitta på felaktiga saker för att få folk mot en.
Sånt borde man inte göra om man inte ens kan hålla reda på sitt eget liv, eller låta bli det över huvudtaget!
Jag måste säga att jag har förändrats, det är jag stolt över.
Men när folk jiddrar och lägger sig i saker dom inte har med att göra för fem öre, då blir jag förbannad.
Det är MITT liv, MINA beslut!
Eller har jag kanske fel?
Aja, men iallafall jag tänker fortfarande inte sjunka ner till deras nivå för att dom gör mig riktigt jävla pissed..
Men det är en sak som kan få mig att ändra mig, och det är om dom går på mina polare..
Då gör dom människorna ett misstag som dom sent ska glömma det lovar jag..
Haha!
Aja det var säkert inte så intressant att läsa min blogg idag heller, men vi ses igen ;)
På återseende
/B
Isabell´- |
Pratar med Anna just nu, hon berättar att jag måste presentera henne för alla snygga killar här i stockholm.
Hm jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, inte nått nytt som har hänt typ förutom att jag har blivit äldre typ...
Men jag skriver väl om nåra dagar igen om det har hänt något nytt.
/B
Hm jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, inte nått nytt som har hänt typ förutom att jag har blivit äldre typ...
Men jag skriver väl om nåra dagar igen om det har hänt något nytt.
/B
Isabell´- |
Saker och ting förändras alltid.
Känslor som gör en förvirrad.
Tankar som snurrar.
Och man vet inte vad man vill längre.. Jag vet inte vad jag vill längre.
Allt som har hänt har gjort har gjort mig förvirrad. Jag menar, det ska vara kul att få leva, det ska vara underbart att få träffa sina älskade vänner..det ska vara underbart att få det man så länge har saknat
Vissa saker kan jag verkligen inte släppa taget om, något som betyder alldeles för mycket.. för mig iallafall.
Och jag hoppas verkligen att jag inte ska glömma det. Men snart finns det inget hopp kvar.
Jag har hoppats på alldeles för mycket i mina dar
Om någon sa till mig att man aldrig kan förlora hoppet, att man bara kan hoppas vidare på att det kommer att bli bra en dag, så klart att jag skulle börja fundera på om människan var dum i huvudet eller om det är jag som är alldeles för sentimental. Men att det kommer att bli bra en dag har jag hört många gånger, i typ hela mitt liv? Och när det inte har blivit bra så börjar jag fundera om det komemr att bli bra över huvud taget eller om det ska börja bli bra när jag är runt 87 bast och ligger där i min sjukhussäng på ett sjukhus i Umeå och jag sakta somnar och aldrig vaknar igen. Aja hur som haver så hoppas jag med det lilla hoppet jag har kvar att allt ska bli bra igen.. Och att jag slipper somna in i en gammal sunkig sjukhus säng i Umeå. Men det är klart, jag är ju bara 16 år och min bror tycker att jag börjar bli lite EMO.. Jag är vlädigt tacksam över att jag har honom, han är nog den enda personen som har fått mig på riktigt topphumör igen när jag har mått dåligt och det är på nolltid! Han är nog den personen som är närmast hjärtat. Och jag är förvånad över att jag kan ha en sånn bra relation med honom han är ju ändå min bror och det är ju liksom meningen att bröder och systrar ska bråka, men icke! Han gör det som krävs för att få mig att må bra igen. Och jag skulle göra detsamma för honom. Jag minns en gång när han låg i min säng och kollade på tv medans jag satt och pratade med en vän på msn. Erik som var vännen sa till mig att jag skllue fråga hur min bror mådde eftersom han aldrig lämnade mig ifred och bara låg i min säng och kollade på tv hela dagarna. Jag sa till Erik; Okej, jag får väl göra det! Sen när jag frågade min bror,David , om det var något han var orolig för eller om det var någonting han behövde prata om så svarade han mig; Jo, det är faktiskt en sak... Okej svarade jag, berätta. David såg ganska fundersam och tankspridd ut och kollade ner i sängen där han satt. Efter ett tag så kollade han på mig och sa; Det är så att jag har en syster.. som jag är väldigt orolig för.. Det blev helt tyst och jag tänkte efter, men hallå jag är ju hans ända syster så är det mig han menar? Och när jag bara satt och kollade på honom så tillade han en sak; Jo det är pga hennes knäpphet. Han satt helt stilla i sängen och kollade på mig som om jag vore dum i huvudet. Sen började vi båda skratta och då förstog jag att det inte var någonting som tyngde ner honom, och även om det var det så tror jag nog att han skulle säga det och jag skulle se det på honom.. annars är jag nog en dåligt syster! Jag får nog ta en dag i taget och vara glad för hur jag har det och inte tänka så mycket på saker som får mig att må dåligt. Nu måste jag kissa för det tog en jädrans lång tid att skriva allt det här!
/B
Känslor som gör en förvirrad.
Tankar som snurrar.
Och man vet inte vad man vill längre.. Jag vet inte vad jag vill längre.
Allt som har hänt har gjort har gjort mig förvirrad. Jag menar, det ska vara kul att få leva, det ska vara underbart att få träffa sina älskade vänner..det ska vara underbart att få det man så länge har saknat
Vissa saker kan jag verkligen inte släppa taget om, något som betyder alldeles för mycket.. för mig iallafall.
Och jag hoppas verkligen att jag inte ska glömma det. Men snart finns det inget hopp kvar.
Jag har hoppats på alldeles för mycket i mina dar
Om någon sa till mig att man aldrig kan förlora hoppet, att man bara kan hoppas vidare på att det kommer att bli bra en dag, så klart att jag skulle börja fundera på om människan var dum i huvudet eller om det är jag som är alldeles för sentimental. Men att det kommer att bli bra en dag har jag hört många gånger, i typ hela mitt liv? Och när det inte har blivit bra så börjar jag fundera om det komemr att bli bra över huvud taget eller om det ska börja bli bra när jag är runt 87 bast och ligger där i min sjukhussäng på ett sjukhus i Umeå och jag sakta somnar och aldrig vaknar igen. Aja hur som haver så hoppas jag med det lilla hoppet jag har kvar att allt ska bli bra igen.. Och att jag slipper somna in i en gammal sunkig sjukhus säng i Umeå. Men det är klart, jag är ju bara 16 år och min bror tycker att jag börjar bli lite EMO.. Jag är vlädigt tacksam över att jag har honom, han är nog den enda personen som har fått mig på riktigt topphumör igen när jag har mått dåligt och det är på nolltid! Han är nog den personen som är närmast hjärtat. Och jag är förvånad över att jag kan ha en sånn bra relation med honom han är ju ändå min bror och det är ju liksom meningen att bröder och systrar ska bråka, men icke! Han gör det som krävs för att få mig att må bra igen. Och jag skulle göra detsamma för honom. Jag minns en gång när han låg i min säng och kollade på tv medans jag satt och pratade med en vän på msn. Erik som var vännen sa till mig att jag skllue fråga hur min bror mådde eftersom han aldrig lämnade mig ifred och bara låg i min säng och kollade på tv hela dagarna. Jag sa till Erik; Okej, jag får väl göra det! Sen när jag frågade min bror,David , om det var något han var orolig för eller om det var någonting han behövde prata om så svarade han mig; Jo, det är faktiskt en sak... Okej svarade jag, berätta. David såg ganska fundersam och tankspridd ut och kollade ner i sängen där han satt. Efter ett tag så kollade han på mig och sa; Det är så att jag har en syster.. som jag är väldigt orolig för.. Det blev helt tyst och jag tänkte efter, men hallå jag är ju hans ända syster så är det mig han menar? Och när jag bara satt och kollade på honom så tillade han en sak; Jo det är pga hennes knäpphet. Han satt helt stilla i sängen och kollade på mig som om jag vore dum i huvudet. Sen började vi båda skratta och då förstog jag att det inte var någonting som tyngde ner honom, och även om det var det så tror jag nog att han skulle säga det och jag skulle se det på honom.. annars är jag nog en dåligt syster! Jag får nog ta en dag i taget och vara glad för hur jag har det och inte tänka så mycket på saker som får mig att må dåligt. Nu måste jag kissa för det tog en jädrans lång tid att skriva allt det här!
/B
Isabell´- |
Alltså jag blir helt jävla fucking tokig!
När jag flyttade trodde jag att mitt liv förstördes helt! Jag visste inte hur jag skulle kunna överleva..
Men nu efter bara några månader, så känns det som om jag inte har någonting att komma tillbaka till.
Jag hade ju så mycket som jag älskade där nere.. jag vill inte sluta älska det.
Det är ändå så jävla mycket skitsnack, mest tackvare för att jag gjorde vissa beslut under månaderna april-maj... KUL!!
Fan ibland önskar jag att det aldrig hände för då skulle det inte ha varit så mycket skitsnack som det är om mig nu..
Men det hände, och jag är ändå glad över det för jag älskade att ha det så
och vad folk sa och tyckte och tänkte just då sket jag i fullständigt.. men nu är jag ensam, jag mot världen, ingenting får mig att känna mig stark.
Mest övergiven.. och det är ju så jävla EMO.
Någon eller någonting måste få mig att ändra mig annars kommer jag säkert aldrig vilja återvända igen.
Något bra måste få mig att ändra mig! Och det är fort.
Helvetes jävla fitta!
Jag blir förbannad över mig själv, hur ska jag kunna hjälpa mig själv!?
Visst jag kanske ser ut att må bra för det mesta och jag skrattar åt alla roliga saker och sån shit..
Men psyket då?
Ingen har någonsin kunnat se hur jag mår innerst inne, och det går mig på nerverna att jag ens skriver det nu.. helt söndersliten!!
Mardrömmarna förföljer mig in på livets väg. Jag vågar inte ens gå och lägga mig ibland.
Jag vågar inte släppa någon nära inpå i mitt liv! Ibland tar det flera dagar innan jag kan äta igen för det gör så ont. Varje gång ögonen blir tårfyllda tvingar jag mig själv att jag ska visa hur stark jag är och inte låta mig påverkas.. Jag lyckas.. Men inte längre, jag kan inte.. Mina kläder är för stora, jag vågar inte ha känslor för någon,
jag är rädd för att lita på människor.. Jag vågar inte somna på kvällarna för då kommer det dära konstiga,
den dära stora mannen, en kontur inget ansikte, kan kalla honom för Det.
Det har inget ansikte, bara mörk och iskall, fylld med så mycket hat att det får blodet att frysa till is.
Han sliter tag om mina höfter och börjar slita sönder mig i tusen bitar samtidigt som Det försöker dra mig mot hlvetets portar. Jag skriker på hjälp, men ingen hör.. Förrens det är försent /=
Jag orkar inte ha det så här, jag vet inte vad jag ska ta mig till.. Pallar inte längre fan.
/B
När jag flyttade trodde jag att mitt liv förstördes helt! Jag visste inte hur jag skulle kunna överleva..
Men nu efter bara några månader, så känns det som om jag inte har någonting att komma tillbaka till.
Jag hade ju så mycket som jag älskade där nere.. jag vill inte sluta älska det.
Det är ändå så jävla mycket skitsnack, mest tackvare för att jag gjorde vissa beslut under månaderna april-maj... KUL!!
Fan ibland önskar jag att det aldrig hände för då skulle det inte ha varit så mycket skitsnack som det är om mig nu..
Men det hände, och jag är ändå glad över det för jag älskade att ha det så
och vad folk sa och tyckte och tänkte just då sket jag i fullständigt.. men nu är jag ensam, jag mot världen, ingenting får mig att känna mig stark.
Mest övergiven.. och det är ju så jävla EMO.
Någon eller någonting måste få mig att ändra mig annars kommer jag säkert aldrig vilja återvända igen.
Något bra måste få mig att ändra mig! Och det är fort.
Helvetes jävla fitta!
Jag blir förbannad över mig själv, hur ska jag kunna hjälpa mig själv!?
Visst jag kanske ser ut att må bra för det mesta och jag skrattar åt alla roliga saker och sån shit..
Men psyket då?
Ingen har någonsin kunnat se hur jag mår innerst inne, och det går mig på nerverna att jag ens skriver det nu.. helt söndersliten!!
Mardrömmarna förföljer mig in på livets väg. Jag vågar inte ens gå och lägga mig ibland.
Jag vågar inte släppa någon nära inpå i mitt liv! Ibland tar det flera dagar innan jag kan äta igen för det gör så ont. Varje gång ögonen blir tårfyllda tvingar jag mig själv att jag ska visa hur stark jag är och inte låta mig påverkas.. Jag lyckas.. Men inte längre, jag kan inte.. Mina kläder är för stora, jag vågar inte ha känslor för någon,
jag är rädd för att lita på människor.. Jag vågar inte somna på kvällarna för då kommer det dära konstiga,
den dära stora mannen, en kontur inget ansikte, kan kalla honom för Det.
Det har inget ansikte, bara mörk och iskall, fylld med så mycket hat att det får blodet att frysa till is.
Han sliter tag om mina höfter och börjar slita sönder mig i tusen bitar samtidigt som Det försöker dra mig mot hlvetets portar. Jag skriker på hjälp, men ingen hör.. Förrens det är försent /=
Jag orkar inte ha det så här, jag vet inte vad jag ska ta mig till.. Pallar inte längre fan.
/B
