Prima skinka, japp japp?
''You are the strength,
That keeps me walking,You are the hope
That keeps me trusting
You are the light to my soul
You are my purpose
You're everything''
Kan man vara så beroende utav en annan människa att man verkligen behöver få känna personen, höra personen osv , bara för att kunna överleva?
Jag menar, borde det inte vara jobbigt att känna så? Att vara beroende utav en annan människa hela tiden?
Att älska någon så högt, att man inte riktigt vet hur man ska klara sig utan den andra personen?
Om det hade varit jag skulle jag vara så otroligt rädd att bli sårad, fast det är nog alla. Ju mer man älskar någon, desto större risk att bli sårad? Är det verkligen så? Jag tror inte att det behöver vara så.. faktiskt.
Fast jag vet inte riktigt varför.
Fast ändå, att kunna vara lycklig i ALLA lägen, för allt man behöver ha är sin kärlek vid sin sida. Och att ha den vid sin sida livet ut, och kunna gå i stormar, kunna gå i solsken.. utan att ens bry sig, för att man går genom allt hand i hand? För allt man någonsin bara behöver är kärleken och styrkan från den andra personen?
Tänk om kärleken kunde vara synlig, om man gick på gatan och såg kärleken hos alla människor.. Skulle man då se, något färgstarkt, något blödande, eller varför inte en stoooor gul smiley? haha Usch vad tråkig jag är!
Kanske inte förklarar saker så speciellt bra, men det är iaf så jag tänker det.
När jag hade min lilla kärlek kommer jag ihåg att jag gick runt och log hela tiden, jag kände mig oslagbar. Jag var nog världens lyckligaste. Och om man kunde se hur jag tänkte och kände skulle det nog vara som om man var riktigt jävla hög på någonting! Det skulle vara rosa elefanter, fjärilar överallt och alla växter och djur kunde prata, allt skulle vara färgglatt. Det skulle vara helt sjukt! Fast roligt! haha
Vet inte riktigt varför jag kom på att tänka på det här, säkert för att jag saknar att känna så.
Kommer ihåg att varje gång jag såg personen hoppade hjärtat till ett extra slag, jag blev jätte nervös och visste inte riktigt vad jag skulle säga eller göra. Och jag vågade bara prata med hans kompisar, fast det blev ju enklare ju längre tiden gick dock. Och jag var alltid glad och om jag var ledsen så märkte han det direkt! Det var helt underbart! Och att få somna i hans famn och vakna upp brevid honom, I LOVED IT!
Och hur vi skämtade med varandra, utan att försöka låta lite retard haha så fick han adrenalinet i kroppen att pumpa på som fan, vi behövde inte ens prata med varandra och han fick mig att må bra. Det var så enkelt att bara han fanns i min närhet så försvann alla mina problem, oj vad kär jag var. Det var även enkla saker vi gjorde som blev grymt roliga saker. Att ut och gå och balansera på ett rör tillsammans med honom kunde bli årets höjdpunkt, allt var så jävla enkelt och roligt! att spela något skittråkigt (det tråkigaste jag vet) tvspel jag har hemma blev helt plötsligt skitkul, allt jag alltid tyckt varit tråkigt blev något askul.. fast bara för att jag fick göra det med honom.. och tro mig jag har gjort allt utan honom och det har VERKLIGEN INTE varit samma sak, hm... sorgligt :p
Det jobbigaste är att det nog är så fortfarande. Att om jag ser personen så får han fortfarande hjärtat att slå ett extra slag, bara han skickar ett sms ''Hej, hur är det med dig?'' så har han gjort hela min dag. Fast jag är rädd på samma gång, fast hur kan jag verkligen inte beskriva. Allt har sin tid.. Och allt som har sin början har också sitt slut.
Oj, har inte ens tänkt på vad jag skrivit.. visste nog inte ens själv att jag kände såhär.. men nu vet jag det iaf!
Men god natt..
/B
Jag menar, borde det inte vara jobbigt att känna så? Att vara beroende utav en annan människa hela tiden?
Att älska någon så högt, att man inte riktigt vet hur man ska klara sig utan den andra personen?
Om det hade varit jag skulle jag vara så otroligt rädd att bli sårad, fast det är nog alla. Ju mer man älskar någon, desto större risk att bli sårad? Är det verkligen så? Jag tror inte att det behöver vara så.. faktiskt.
Fast jag vet inte riktigt varför.
Fast ändå, att kunna vara lycklig i ALLA lägen, för allt man behöver ha är sin kärlek vid sin sida. Och att ha den vid sin sida livet ut, och kunna gå i stormar, kunna gå i solsken.. utan att ens bry sig, för att man går genom allt hand i hand? För allt man någonsin bara behöver är kärleken och styrkan från den andra personen?
Tänk om kärleken kunde vara synlig, om man gick på gatan och såg kärleken hos alla människor.. Skulle man då se, något färgstarkt, något blödande, eller varför inte en stoooor gul smiley? haha Usch vad tråkig jag är!
Kanske inte förklarar saker så speciellt bra, men det är iaf så jag tänker det.
När jag hade min lilla kärlek kommer jag ihåg att jag gick runt och log hela tiden, jag kände mig oslagbar. Jag var nog världens lyckligaste. Och om man kunde se hur jag tänkte och kände skulle det nog vara som om man var riktigt jävla hög på någonting! Det skulle vara rosa elefanter, fjärilar överallt och alla växter och djur kunde prata, allt skulle vara färgglatt. Det skulle vara helt sjukt! Fast roligt! haha
Vet inte riktigt varför jag kom på att tänka på det här, säkert för att jag saknar att känna så.
Kommer ihåg att varje gång jag såg personen hoppade hjärtat till ett extra slag, jag blev jätte nervös och visste inte riktigt vad jag skulle säga eller göra. Och jag vågade bara prata med hans kompisar, fast det blev ju enklare ju längre tiden gick dock. Och jag var alltid glad och om jag var ledsen så märkte han det direkt! Det var helt underbart! Och att få somna i hans famn och vakna upp brevid honom, I LOVED IT!
Och hur vi skämtade med varandra, utan att försöka låta lite retard haha så fick han adrenalinet i kroppen att pumpa på som fan, vi behövde inte ens prata med varandra och han fick mig att må bra. Det var så enkelt att bara han fanns i min närhet så försvann alla mina problem, oj vad kär jag var. Det var även enkla saker vi gjorde som blev grymt roliga saker. Att ut och gå och balansera på ett rör tillsammans med honom kunde bli årets höjdpunkt, allt var så jävla enkelt och roligt! att spela något skittråkigt (det tråkigaste jag vet) tvspel jag har hemma blev helt plötsligt skitkul, allt jag alltid tyckt varit tråkigt blev något askul.. fast bara för att jag fick göra det med honom.. och tro mig jag har gjort allt utan honom och det har VERKLIGEN INTE varit samma sak, hm... sorgligt :p
Det jobbigaste är att det nog är så fortfarande. Att om jag ser personen så får han fortfarande hjärtat att slå ett extra slag, bara han skickar ett sms ''Hej, hur är det med dig?'' så har han gjort hela min dag. Fast jag är rädd på samma gång, fast hur kan jag verkligen inte beskriva. Allt har sin tid.. Och allt som har sin början har också sitt slut.
Oj, har inte ens tänkt på vad jag skrivit.. visste nog inte ens själv att jag kände såhär.. men nu vet jag det iaf!
Men god natt..
/B
Kommentarer
Trackback
