wowawiiwa

20 dagar har gått utan att jag fått krama om min älskling. Jag har fått höra honoms röst ca 4 gånger.
Vi pratar på msn var tredje dag ungefär. Jag skickade honom ett brev härom dagen, hoppas det kommer fram.
Det är svårt att helt plötsligt bara komma hem igen och leva på ensam som om inget har hänt, men i självaverket har jag bara slitits itu. Känns så ialla fall. Känner mig som en trasig människa. Jag vet inte hur jag ska kunna leva mitt liv, utan min andra halva. Jag har glömt bort hur jag levde, vad jag gjorde. Sist jag endast hade mig själv var ju fleera månader sen sist. Och det är väldigt påfrestande att ha det så här. Ångest, ensamhet, rädsla. Jag vet inte vad. Försöker hålla skenet uppe hela tiden, fungerar ibland. Just nu har jag misslyckats med det ganska stort.
Stort misslyckande... Jag försöker verkligen, men jag kan inte få MIN Larssa ur tankarna..
Larssa min Larssa, jag hoppas att vi ses någon vacker dag i november. Jag kan inte göra annat än att hoppas.
Jag vill ju se dig uppleva dina drömmar..
Men Larssa min Larssa, Jag älskar dig idag, imorgon och när du kommer hem. Du är mitt hjärta.