wowawiiwa

Jag kan verkligen inte förstå mig själv ibland.. Jag orkar ingenting.

Shit, jag vill verkligen bara ligga i sängen hela dagen och låta dagarna bara komma och gå..
Och jag som trodde att allt skulle bli bra, men det kan ju inte bli bättre än så här just nu.
Jag orkar inte med folk längre. Jag kommer bli den dära dryga bruden igen, deprimerad, stänga världen ute,
gå till skolan om jag orkar annars sitter jag nog hemma med en cigg i käften och lyssnar på deppig musik och tänker över mitt liv och vad som kommer att hända framöver med mig.

Och hur kul låter det på en skala från 1-10? Knappast en 10:a iaf!
Jag vill fokusera på skolan och se till att jag fixar det, och jag vill inte tänka över mitt liv..
Det får mig att må sämre..

Visst jag är liksom 16 år men det känns som om jag är 40 år och levt halva livet redan.
När jag var liten så bodde jag i ett enormt hus, med mina bröder, min mamma och hennes kille i Ljusne, utanför Söderhamn.
Äkta svenssons förutom att farsan hade dragit.
Jag och mina bröder var bästa vänner, vi lekte hela dagarna!
David brukade ta med mig till min favoritgunga och vi spenderade mycket tid där.
Och Emanuel och jag brukade gå och leta gamla möbler till våra träkojor som vi alltid byggde tillsammans bakom garaget.
Just då var jag nog världens lyckligaste 6 åring, den kärlek och lycka jag kände som 5-6 åring kan ingen ta ifrån mig!
Men när jag började 1:an ändrades allt.
Det visades att jag var bäst i klassen på allt, och om jag ser tillbaka på det nu så skulle jag aldrig kunna tro mina ögon och öron och allt sånt att det var jag som var det!
Okej, jag blev mobbad också, och jag mådde skit!
I samma veva så fick min ena bror, som är 19 nu, flytta till pappa, och jag hörde inte av honom på länge.
Vid det här laget så hade morsan lämnat hennes kille och vi hade flyttat in till stan och fixat en 5:a.
Det var jag, min äldsta bror och morsan, vi skulle ta hand om varandra.
Men icke, morsan fick ett schysst jobb och blev arbetsnarkoman, hon kom hem sent på kvällarna så jag och min bror var ensam i lägenheten, jag var ju för liten för att laga mat och att kunna ta hand om mig själv eftersom jag bara gick i 2:an då, så min bror tog hand om mig.
Jag älskade skolan så jag gick dit och gjorde det jag skulle, fast att några tjejer hackade på mig dag in och dag ut.
Tillslut orkade jag inte med det mer, lärarna gjorde ingenting, mamma trodde mig inte. Redan i 1:an hade jag testat på att både snusa och röka, och tyckte jag var mycket coolare än alla andra.
Men när jag inte orkade mer började jag röka, så fort jag kunde få tag på ciggaretter.
Jag var ensam, men jag hade min kära bror, David, men han hade det inte heller lätt.
Morsan var nästan aldrig hemma, det var sällan vi sågs.
När jag började 3:an fick min bror, David, åka in på behandlingshem typ 100900 mil i från mig.
När inte han fanns där hos mig föll allt isär.
Jag hängde med äldre ungar, vi var alltid på Ungdomsgården.
Jag började skolka och misskötte skolan, jag var en ligistunge.
I 4:an var jag alltid ute sent på kvällarna, morsan var ju ändå inte hemma så hon skulle väl inte bry sig, tänkte jag.
Jag träffade människor som var 4-5 år äldre än mig, jag såg mycket äldre ut än jag var och killar började flörta med mig tidigt. Morsan jobbade så mycket att hon hade ordnat en stödfamilj åt mig som jag åkte till varannan helg.
Det var som mitt fängelse, ute på landet, bland skog och rävar. Fy helvete tyckte jag!
Det ända jag kunde tänka på var att hon inte älskade mig.
Men min så kallad stödfamilj blev även min fosterfamilj, morsan drog ner till Småland för att bo på ett behandligshem hon också.
Jag hade fått bo hos några vänner till Morsan innan jag fick flytta till Perssons.
Då hade morsan helt plötsligt dragit till Stockholm utan för varning, och var fast besluten om att jag skulle flytta ner dit med henne. Men hon kom tillbaka.
Jag minns när både hon och jag satt på taket hos min fosterfamilj, Perssons, hon kollade på mig som om hon skulle börja gråta vilken minut som helst. Hon berättade att när hon hade varit i Stockholm hade hon tagit olika droger och hon skulle flytta från mig till ett behandligshem.
Jag hatade henne så otroligt mycket, jag kände mig sviken utav alla. allt jag hade kvar... var ingenting.
När morsan hade flyttat till behandligshemmet, så satte jag fart på mitt liv. Jag ville testa nya saker hela tiden.
I 5:an var min första fylla, jag rökte fortfarande, i skolan var jag den mest uppkäftigaste unge ni kan tänka er.
Jag ljög för att få åka till Bollnäs på Disco, men blev upptäckt för att min vän hade druckit för mycket och en ambulans fick hämta henne på nattbussen hem.
Jag var så hemsk, och jag gjorde ständigt folk besvikna.
Tillslut orkade inte mina fosterföräldrar med mig längre, och tyckte att det var bäst att jag fick komma närmare morsan.
Jag fick flytta ner till Småland, till en liten by som hette Gamleby. Det stället sög tyckte jag, och min nya fosterfamilj också. Eftersom min morsa hade flyttat till ett kristet behandlingshem, så fick jag också bo hos en kristen familj.
Det blev en enorm förändring, jag började på en kristen skola, och jag gick nu i 6:an.
Jag träffade nya vänner som jag hade väldigt roligt med. Jag började sköta mig i skolan och jag vågade inte vara lika uppkäftig mot min nya fosterfamilj.
Varje dag var en plåga, utan mina vänner från Söderhamn.
Jag gjorde mitt bästa hela tiden, och jag behövde en modersgestalt.
Visst jag hade det, men min riktigta mamma då?
Jag fick träffa henne några få gånger i månaden och det varade knappt i 3 timmar.
Jag ver helt knäckt, allt var så nytt, och alla jag älskade hade lämnat mig. Jag kände mig hopplös.
Jag mådde så psykiskt dåligt att jag inte visste vad jag skulle ta mig till, så jag tog rakblad och skar mig i ena armen.
Det kändes bra, så jag fortsatte att skära mig så fort något dåligt hände mig.
Blodet från min arm syndes igenom tyget på mina tröjor, så jag gick alltid med en svart långärmad tröja för att det inte skulle synas igenom. Vid det här laget var hela jag svart, mitt hår var bäcksvart, mina kläder var helt svarta och jag var svartsminkad runt ögonen, och min piercing i läppen gjorde inte mitt utseende mindre hemskt.
Men jag träffade en tjej i klassen under mig, och vi hade det riktigt roligt ihop. Hon blev min bästa vän, tills jag började 7:an och hon i 6:an då hon också försvann ifrån mig, jag blev förkrossad.
''INTE IGEN'' Skrek jag inom mig, min bästa vän flyttade ifrån mig till en fosterfamilj.
Allt jag någonsin hade älskat bara försvann, jag var närmare mot 13 år och jag klarade mig nästan inte.
Tankarna mot självmord låg och nötte på min hjärna dag in och dag ut, men jag var fast bestämd om att klara mig igenom allt.
I mitten utav 7:an fick jag äntligen flytta hem till min morsa igen, hon och jag hyrde en lägenhet uppe på Hagahöjden 1E mitt i Gamleby.
Vi tog en dag i taget och jag var så lycklig att få bo med någon jag älskade, men framför allt en familjemedlem.
Jag blev bättre i skolan och jag började sakta komma upp på fötter igen.
Men allt hade inte blivit bra, jag bråkade med mamma lite då och då och när jag mådde dåligt så fanns det bara en sak som hjälpte... Jag låste in mig på mitt rum, jag tog fram mina gömda rakhyvlar och sattemot min tunna hud.
Jag trog snabbt över armen och såg blodet pulsera ut, jag gjorde det om och om igen. Efter att mamma hade gått ut sprang jag och hämtade något att lägga över dom öppna såren på min arm. dlodet rann igenom dom tjocka svettarmbanden jag hade runt om mina handleder och det blev många bloddroppar på golvet, jag torkade bort det snabbt med strumpan och drog iväg för att träffa lite kompisar.
Dagarna gick och såren på mina armar började läka, det blev stora sår rakt över min ena arm.
En dag gjorde jag bort mig vid matbordet, jag vek upp tröjan på båda armarna, mamma satt och kollade på mig länge med en stilla blick. Jag brydde mig inte så jag fortsatte att äta maten smo hon hade lagat.
efter ett tag hörde jag en besviken röst som frågade mig ''Isabell, varför har du gjort sådär?''
jag svarade henne uppkäftigt att hon inte hade med det att göra.
Jag förstog att jag hade gjort min mamma orolig och jag hade gjort henne besviken.
Jag fattade nog inte då vad jag höll på med, och tänkte nog bara på mig själv.
När jag hade förstått att morsan hade blivit besviken på mig så skar jag mig inte i armarna igen.
Jag slängde rakhyvlarna och gjorde aldrig om det igen.
Tiden gick och morsan blev kär, jag gillade ju inte det alls mycket för det betydde mindre tid för mig.
Men hon var verkligen kär så jag lät henne vara och låta henne vara lycklig.
Hon var alltid så glad och jag hade aldrig sett henne så förut, jag bara väntade på att hon skulle komma och säga att det är slut som hon hade gjort med alla andra killar hon var ''kära'' i. Men hon kom aldrig och sa det, isället kom hon och sa ''Vi ska gifta oss!''.
Visst jag blev skitglad för morsans skull, och jag hoppades att det var den rätta den här gången.
Jag hade pekat ut för morsan vart jag helst ville bo i hela Gamleby, och någon dag därefter så kom hon och sa ''Där ska vi bo!'' så vi packade ihop alla våra saker och flyttade. Nu var det Mammas nya kille hon och jag.
På bröllopet så såg jag mammas leende, och jag hade aldrig sett henne så lycklig förut, jag blev tårögd när hon gick genom gången fram till altaret med Dan. Hon var så vacker, det bara lös om henne när hon gick där.
på bröllopet hade mina bröder kommit och jag var så glad över att få se dom, dom stannade i några dagar och jag fick spendera lite borttappad tid med dom. visst hade jag träffat dom efter att båda hade flyttat, men aldrig att vi alla var tillsammans igen. Pappa hade slagit Emanuel så han hade fått flytta till en familj han också några år tidigare.
Jag var 14 år och världens lyckligaste, för äntligen skulle mitt liv bli bra igen! Trodde jag!
När jag började 9:an hade morsan och dan bestämmt sig för att flytta till Stockholm, och att jag skulle få en egen lägenhet. Jag festade väldigt mycket och jag träffade en kille som fick mig att må bra, vi började prata allt mer och träffades varje dag. Jag var kär, kär på riktigt!
Men även om jag var nyförälskad och hade närmare vänner än någonsin så var allt inte bra ändå.
Jag blev sjuk, jag missade flera veckor sista terminen i 9:an. jag kunde vara stolt om jag ens klarade G i ngt ämne alls. Jag låg i min säng hela dagarna och var på vårdcentralen hela tiden och tog blodprover, dom gav mig pencilin mot en streptokocker infektion, men mitt immunförsvar försämrades, det var fortfarande inte bra fast infektionen hade försvunnit, och det visades att jag hade fått körtelfeber, och det var inte lätt. Jag blev svag och jag var sjuk i veckor, jag kunde inte äta, jag hade feber och allt i min kropp försämrades.
Jag fick yrselanfall, jag fick hallucinationer, mitt minne försämrades, jag visste aldrig vad jag hade sagt eller gjort.
På sjukhuset testades jag för en rad olika sjukdommar, men det var aldrig någon som kom på vad felet var förutom min körtelfeber.
Min äldsta bror David flyttade hem igen, och det var en lättnad för mig. Jag hade fått tilbaka min bästa vän!
I Maj månad 2007 så packades allt ner i lådor min bror min mor och Dan flyttade till Stockholm, Kungsängen.
Jag hade tackat nej till en egen lägenhet och skulle så smånigom flytta ner till dom, men jag skulle få gå klart skolan i Gamleby så jag fick bo hos min bästa vän Magda. Hon hjälpte mig genom allt, hon fanns alltid vid min sida.
Killen som jag var så nyförälskad i försvann ur mitt liv och gjorde det verkligen inte lättare för mig nu när jag skulle lämna allt som jag förengångskull hade lärt mig att älska mer än livet!
När jag bodde hos Magda, började jag må dåligt igen, jag grät mig nästan till sömn varje natt och jag orkade inte lämna det jag älskade, inte en gång till.
Det var då jag beslöt mig för att det skulle få ett slut.
Jag gick in på Magdas rum, satte på musik, släckte lampan.. Jag låg och funderade ett tag om jag gjorde det rätta, och det enda jag kunde komma fram till var - Du kommer aldrig att må dåligt igen.
Jag beslöt mig för att ta mitt liv, det tog ett tag, jag var feg men jag orkade inte bli sårad mer, jag orkade inte bli ensam kvar, jag orkade inte med någonting.
När jag låg där på sängen slöt jag mina ögon, och jag hörde musiken försvinna mer och mer..
Jag kippade efter luft, paniken fanns inte där. Jag var inte rädd, jag var bara ledsen.
Sen blev det mörkt.
Jag började höra röster och jag kände tårar som föll ner på mitt ansikte där satt min Magda och höll om mig medans ambulansen åkte upp på hennes uppfart.
Jag såg hennes rädsla, och hon grät medans hon berättade att hon hörde mig ta ett andetag sen blev det tyst.
Att jag kunde vara så självisk, om jag bara kunde få spola tillbaka tiden och få det ogjort.
Jag skäms när jag berättar det här, för det är inte jag. Jag skulle aldrig lämna min Magda i skiten, jag älskar henne för mycket och jag ska alltid finnas vid hennes sida som hon fanns vid min sida den tuffaste tiden.
Jag kommer aldrig att släppa taget om henne och inte en chans att jag tänker göra om det jag gjorde!

Men när sommaren närmade sig så var det dags att säga hejdå till alla mina vänner och bege sig upp mot Kungsängen. Magda fanns vid min sida första veckan, sedan bytte vi så att vi åkte ner till Gamleby igen, och så höll jag på hela sommaren. Varannan vecka.
Men även om det var ''ljusa tider'' så var jag extremt deprimerad, utan vänner, vad var jag då?
Men jag beslöt mig för att klara mig genom det jobbiga, om jag hade klarat allt som hände tidigare i mitt liv så skulle jag väl klara att vara utan mina närmaste vänner nån månad då och då.
Det fungerar ganska bra, men jag tänker ofta tillbaka och ser hur jag har haft det med mina älskade vänner som har funnits där för mig.
Jag började på Hotell och restaurang programmet på ett gymnasie i Jakobsberg.
Jag trivs, men det är ingenting emot det jag hade i Gamleby, visst jag har träffat underbara vänner här också och dom håller jag nära. Men jag känner att jag ändå måste tillbaka, för det är där i Gamleby jag hör hemma.

Jag tror inte att folk förstår om jag berättar att jag har haft en tuff uppväxt, med knark, alkohol, slagsmål, och olika fosterhem, och inte ha någon att vända sig till. Att bli lämnad ensam hos en familj, och att hela ens familj är utspridd över Sverige, det är en hemsk känsla och det är ett mirakel att hela min familj har blivt ett igen.
Nu sitter jag här i mitt rum i Kungsängen och skriver om mitt liv, Båda mina bröder sitter i rummet brevid och kollar på film, min Morsa och hennes man ligger och sover i deras rum, och jag Isabell, är så förbannat jävla glad att jag fortfarande finns här.

Alla har sina motgångar, och jag har mina, som ni säkert har märkt.
Idag mår jag hyffsat bra men jag har mina svackor.. Jag kan få plötsliga panikångestattacker vilket jag hatar,
att äta mat är ett problmen men jag gör mitt bästa.. Men min deprition kommer nog alltid att finnas där, den blir jag nog inte av med i första taget. Men som sagt, jag gör mitt bästa och snart får jag äntligen åka tillbaka till den lilla bynn och träffa mina älskade vänner <3

Men allt mamma gjorde för mig, alla familjer alla nya människor, det var för att skydda mig.
Det var av all kärlek, det har jag förstått nu!

Det var nog allt för idag tror jag!

Vi ses
/B